|
Ett främmande ansikte i speglen.
Så blekt och härjat.
Allt hon ser är främlingen vars ögon stirrar tomt tillbaka ifrån spegelbilden.
Den tomma blicken skvallrar om hur död främlingen är inuti.
För ett ögonblick var hon förlorad i främlingens ögon, men insåg snart att det var hon själv som stirrade tillbaka på henne.
Hon är ingen, inte ens en främling.
Det finns inget kvar då ångesten och hatet ätit upp henne in ifrån.
Hat, ångest, stress, panik och numera likgiltighet.
Det är vad hon lever med nu. Oförståelse och fördomar.
Hon är en hatad scen i en allt för B film.
Ingen förstår, ingen vill förstå.
Hon står kvar och tar imot skit för andras oförstålighet.
Gråtstrimmiga kinder döljs bakom smink, inget ovanligt för världen att skåda.
Hon vet att hon är orättvis, det finns de som säger att de förstår och så finns det ju också de som faktiskt gör det.
Hon älskar er.
Tårar som rinner betyder inget längre, bara ett tomt eko efter förödelsen inuti.
Hon är faktiskt något i någons ögon, jo, hon är betyg. Det är allt. Betyg.
All rätt att skälla, gorma, hota, skrika, skada, förstöra och överge henne.
Ett fel, en sak som inte går enligt planen, som inte uppfyller era krav, ja då har ni ju den rätten.
Och så står hon kvar och tar imot trotts önskan om att försvinna.
Ett tomt skal. Det är det som är kvar.
Gråtstrimmiga kinder döljs bakom smink, inget ovanligt för världen att skåda.
Hon har blivit en främling.
Egen skrivet.
|